OWE SIGVARDSSON
Text & Musik
Musikundret Mönsterås
Text Christian Gustafsson, Barometern den 24 januari 2025
Mönsterås har alltid varit en plats för musik. Den nya generationen Mönsteråsfostrade musiker jobbar med Beyoncé, Jay–Z, The Weeknd och Lars Winnerbäck. De syns i tv, i Eurovision Song Contest och Melodifestivalen, på Broadway i New York och i Sveriges största musikaler. Barometern–OT tar ett grepp om ”Musikundret Mönsterås”. Vad är som gör att den lilla köpingen generation efter generation fostrar framstående musiker?
I den lilla köpingen bor bara 4 731 personer. Räknar man hela den utspridda kommunen, som bland annat rymmer Timmernabben, Blomstermåla och Fliseryd, landar vi på 13 134.
Ska man utkristallisera två saker som satt Mönsterås på kartan är det fotboll och musik. En lång rad framgångsrika fotbollsspelare – däribland bröderna Roger och Benno Magnusson, allsvenska skyttekungen Hasse Eklund och landslagsspelarna Thomas Sunesson och Stephan Kullberg – har fostrats i kommunen.
Men frågan är om inte musiken satt den lilla köpingen än mer på kartan.
Den här texten handlar primärt den nya, unga – i vissa fall ”unga” – generationen 0499-musiker som tar inte bara Sverige, utan världen, men storm.
Men för att förstå nutiden måste vi först blicka långt bakåt. någon mån börjar Mönsterås musikhistoria den 16 januari 1859. Då föddes Carl Boberg. Sin mesta försörjning hade han initialt som slöjdlärare, men han var också predikant i Mönsterås missionsförening. Sedermera blev han redaktör för den kristna tidningen Sanningsvittnet och längre fram i livet gjorde han en klassresa och blev riksdagsledamot för Högerpartiet.
1885 skrev han texten till ”O store Gud”, inspirerad av ett åskväder på Oknö. Texten publicerades första gången den 13 mars 1886 i Mönsterås Tidning. Resten är historia. ”O store Gud” – eller ”How Great Thou Art” som den heter på engelska – fick en melodi från en svensk folkmelodi och spreds med tiden över världen. Winston Churchill älskade ”How Great Thou Art”, precis som Johnny Cash. Sången ses allmänt som världens största och mest spridda andliga sånger. Allra störst bidragande till det var en viss Elvis Presley. Han spelade in ”How Great Thou Art” och vann två Grammy för den.
Med Carl Boberg som en slags startpunkt, har Mönsterås genom åren vecklat ut sig till en musikort av rang. Genrerna blues och dansband har utmärkt sig.
Bröderna Weine och Ivan Renliden, musiker och kompositörer, har medverkat i flertalet stora tv-program, legat på Svensktoppen och samarbetat med flertalet stora artister. Weine är trumpetare och jazzmusiker. Ivan är pianist och kompositör.
Mängder av dansband – som mest 14 stycken samtidigt – frekventerade köpingens kullersten. Allra störst blev Tonix, som slog brett och blev dansband på högsta nationella nivå, och följdes av Bennys. Båda banden var proffsmusiker.
Gruppen Zamba, Owe Sigvardsson och Tony Berlevik, vann Kvällspostens talangtävling "Sommarachansen" 1973. De gjorde en singel tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus på skivbolaget Polar, medverkade i flera TV-program under 70-talet, samt släppte tre album mellan 1975 och 1989.
På bluessidan pekar alla pilar på Mönsterås Blues Band. ”MBB” bildades i maj 1974 och firar således 50 i år. Bandet har turnerat i alla nordiska länder samt Tyskland, Nederländerna och Belgien. 1994 var Calle Engström och Lars Hamnede från bluesbandet med och bildade Mönsterås Bluesfestival, som sedan dess vuxit och blivit en av landets ledande bluesfestivaler.
En annan institution i kommunen är så klart Blomstermåla Folkets hus, som under många år var ett av södra Sveriges största nöjespalats. Alla från Abba till Gyllene Tider spelade där.
Kort har det i alla tider vimlat av musikmänniskor i Mönsterås. De är – alla på sitt lilla vis – viktiga för historien, visar det sig.
Owe Sigvardsson
Zamba Studio var under många år en knutpunkt för musiklivet i Mönsterås
Den nya generationen Mönsteråsmusiker består av personer som jobbar på hög, i vissa fall internationell, nivå.
Simon Mårtensson har skrivit en låt till självaste Beyoncé, Karl-Johan Ankarblom dök nyligen upp som pianist åt Johnny Logan, Nils-Petter Ankarblom har dirigerat på Broadway och jobbar med Max Martin och superstjärnan The Weeknd, Elin Ruth Sigvardsson har, förvisso en bit bak i tiden, jobbat med Lars Winnerbäck och Peter LeMarc och uppträtt i ”På spåret” och otaliga tv-program. The Quill har gjort oräkneliga spelningar utomlands och alla medlemmarna figurerar i prestigefyllda sammanhang.
Det är bara ett axplock från listan över framgångsrika nutidsmusiker från Mönsterås.
Vad är det då som gör att lilla Mönsterås får fram så evigt många framstående musiker? Det genomgående svaret tar avstamp i – arv, miljö och förebilder.
Owe Sigvardsson har varit ett nav i Mönsterås musikliv sedan 1970-talet. Hans studio, Zamba Studio, pekas av flera ut som en viktig knutpunkt i 0499-historien.
– Det kanske fanns någon studio till av den kalibern i länet, men det var väldigt ovanligt på den tiden. Vi samarbetade med studieförbund som TBV och ABF. Alla du nämner – Elin, Ankarbloms, Simon och The Quill – har varit min studio, säger Owe Sigvardsson.
Han är pappa till Elin Ruth Sigvardsson. Simon Mårtensson kommer från en familj där pappa Roger är en framstående musiker och Ankarblom brukar framhållas som en ”musikfamilj”.
Det vimlar helt enkelt av ”gå i fotspår”-relationer i köpingen. Mammor och pappor där barnen blivit musiker. Som evelyne. Bandet som vann P4 Nästa förra året. Där är tre av medlemmarna söner till The Quill-sångaren Magnus Ekwall och musikprofilen Katarina Ekwall.
Simon Mårtensson Bild: Chelsea Kornse
Simon Mårtensson, 37, har bott i Nashville i USA sedan 2018, där han spelat med Grammynominerade artisten Cam i flera år. Hans definitiva genombrott på den största scenen kom förra våren. I mars 2024 fick han veta att han fått med en låt på världsstjärnan Beyoncés nya skiva. Bland övriga musiker som medverkar på skivan kan nämnas Jay-Z, Paul McCartney, Dolly Parton, Willie Nelson, Miley Cyrus och Post Malone.
Han är också inne på ”en generation fostrar nästa”-spåret.
– Det har alltid funnits förebilder i Mönsterås. För mig har de största varit min pappa Roger Mårtensson, grannen Owe Sigvardsson, Andreas Hammarqvist som är lillebror till The Quill-gitarristen Christian Carlsson och Erik Engström som är son till Calle Engström i Mönsterås Blues Band. Jag skulle gissa att det är en blandning av förebilder som Mönsterås Blues Band, The Quill och Bluesfestivalen, utbildning med duktiga lärare som Mönsterås kulturskola och – kanske – brist på annat att göra, säger han och fortsätter.
– Idén att starta ett band låg liksom i luften så snart man fick ett musikintresse. Jag gissar att en tillgänglighet i form av kulturskola, replokal och förebilder på lokal nivå, blandat med den tillgänglighet man har till resten av världen numera, kan få intressanta konsekvenser på en liten ort, säger supergitarristen.
Elin Ruth Sigvardsson Bild: Paul Madej
Elin Ruth Sigvardsson slog igenom med dunder och brak i början av 2000-talet. Hon hyllades, sågs i tv-program som ”På spåret” och samarbetade med Lars Winnerbäck och Peter LeMarc. 2008 var hon förband till legendaren Kris Kristofferson i Dalhalla.
Tidigare bodde hon i Queens i New York, men sedan många år har hon Malmö som bas. Nu är hon i full färd med att göra comeback på musikscenen.
– Ja, jag har precis börjat spela in en ny skiva med låtar på svenska. Det känns kul efter ett längre uppehåll.
När jag ber henne fundera över ”Musikundret Mönsterås” svarar hon:
– Jag tror generellt att det finns mycket tid och utrymme för att skapa när man växer upp i en liten stad. Mönsterås har ju även en väldigt vacker och inspirerande natur. Bluesfestivalen har ju också satt Mönsterås på kartan som en musikstad och kanske varit en katalysator i det lokala musiklivet.
Vem var du som ung musiker i Mönsterås?
– Jag var nog ganska mycket av en musikalisk ensamvarg när jag växte upp, jag var för blyg för att spela i band, så jag satt på mitt rum och skrev låtar och lärde mig gitarr. Jag började spela piano hos Yvonne Gunnebrant när jag var fyra och i kommunala musikskolan i skolåldern. Men min pappa hade som sagt ett stort inflytande i mitt musikintresse. Det är väl så enkelt att jag ärvt en viss musikalitet av honom, men framför allt för att musiken var en stor del av min vardag under hela min uppväxt.
Här kommer även hon in på arv och miljö.
– Pappas studio var väl lite av en knutpunkt och många i hans umgängeskrets var musiker. Utöver att han själv var aktiv musiker har jag minnen av pappas vinylsamling och hur han hjälpte, lärde och stöttade mig när jag köpte mina första instrument och inspelningsutrustning.
Hon minns barndomens fostrande bilturer.
– Jag minns våra långa turer i bilen då vi lyssnade på hög musik och analyserade den. Hur vi pratade om textförfattare och inspirationskällor. Pappa visade mig att musik och konst är viktigt och värdefullt och han har bidragit till att musiken alltid varit väldigt närvarande och lättillgänglig för mig.
Nils-Petter Ankarblom Bild: Nikola Stankovic
Men det är inte bara släktband som fostrar.
Alla vi pratar med vittnar om den allmänna generationsöverföringen i köpingen.
Nils-Petter Ankarblom är en av två svenskar som dirigerat på Broadway i New York. Du har också hört hans verk i låtar du kanske inte trodde hade Mönsteråsanknytning. ”Nippe” som han kallas, har jobbat med Dolly Parton, Avicii, Magnus Uggla och – inte minst – The Weeknd. På superstjärnans Max Martin-skrivna ”In your eyes” – som passerat en miljard streams på Spotify – avslutas exempelvis med ett maffigt blåsparti signerat, just det – Nils-Petter Ankarblom.
Han hyllar en speciell sorts Mönsteråsmänniskor:
– Eldsjälar, eldsjälar, eldsjälar. Att det finns människor som bor i bygden och som inte bara förstår värdet av kultur i allmänhet och musik i synnerhet, utan också verkligen kan utöva på hög nivå, säger han och börjar rabbla:
– I mitt fall var Yvonne Gunnebrant, min första pianolärare och pionjär inom Suzuki-metoden, extremt viktig. En annan är Lars-Åke Johansson, som var både min klasslärare i musik och kontrabaslärare på Musikskolan. Lektionerna blev lika mycket kompositions- och arrangörslektioner. Owe Sigvardsson var viktig, han var pionjär i Mönsterås på studio- och musikteknik och god vän med mina föräldrar.
Bild: Mats Holmertz
Suzukimetoden
Den japanske violinisten Shinichi Suzukis pedagogiska utgångspunkt är att varje barn är fött med många anlag (språkliga, musikaliska med mera) men att barnet måste ha de rätta stimulerande upplevelserna för att dessa anlag ska utvecklas till egentlig talang och att det är speciellt viktigt att barnet stimuleras mycket tidigt.
Suzuki kallar själv sin musikpedagogik för "modersmålsmetoden". Liksom modersmålet finns musiken i barnets miljö redan från födseln. Barnet ska tidigt lyssna till musik och så småningom efterlikna den på sitt instrument.
Målet är inte att driva barnen till professionella musiker. Musiken används i stället som ett medel att utveckla barnets hela personlighet. Barnens koncentrationsförmåga och minne tränas, motoriken utvecklas och förmågan att lyssna förfinas.
Ankarblom kan inte sluta namedroppa förebilder.
– Lars Hamnede som spelade i Mönsterås Blues Band, men också undervisade i musik på Parkskolans högstadium. Han lät oss leka med syntarna som fanns där och lärde oss om hur man gör musik på datorn vilket öppnade en helt ny skaparvärld för mig. Bert Nord och Per-Martin Pettersson som ledde orkestrarna jag spelade i på Musikskolan lät mig få höra mina första kompositioner livs levande. Christer Munther, den sjungande och låtskrivande prästen i Mönsterås kyrka när jag växte upp, gav mig pianolektioner innan konfirmationsträffarna och tog mig med i prästbandet Los Pastores. Genom hela uppväxten var också Pataholms folkdansgille, där våra föräldrar var aktiva, viktigt. Jag och brorsan spelade ofta till dans där och fick en inkörsport till den svenska folkmusiken som än i dag färgar allt vi gör.
När han pratar om ”brorsan” är det Karl–Johan Ankarblom som åsyftas. ”Kalle” är något av ”samtidens Anders Berglund” och arrangerade musikalerna ”Så som i himmelen” och ”Änglagård”.
Han har skrivit öppningsnumret till Eurovision Song Contest i Malmö 2013, flera arrangemang till kronprinsessbröllopet 2010 och den uppmärksammade mellanakten ”Hela Sveriges sång” i Melodifestivalen 2016. Så sent som i maj ackompanjerade han Johnny Logan inför miljontals människor i Eurovision Song Contest.
– Jag kan ju inte nog understryka betydelsen av min egen bror. Att ha en storebror att spela med, lära av och ha en ”positiv konkurrens” med har varit livsavgörande för mig, säger Nils-Petter Ankarblom.
Karl-Johan Ankarblom tillsammans med Tommy Körberg och Helen Sjöholm
Bild: Mats Bäcker
Ett Mönsteråsband som – trots att de varit verksamma sedan 1990-talet – får räknas in bland de ”moderna” Mönsteråsmusikerna är The Quill. Bandet har turnerat i Sverige, Europa och världen.
Trummisen Jolle Atlagic har, förutom The Quill, även en karriär i en radda andra stora band. Han är medlem i Electric Boys och spelar med Carr Jam – en hyllning till Kiss-trummisen Eric Carr – tillsammans med flera andra kända musiker. 2008 fick han även jobbet som batterist i världsberömda finska bandet Hanoi Rocks.
– Det var 200 trummisar som sökte jobbet. Fem fick komma på audition till Helsingfors och jag fick jobbet. Det är jag otroligt stolt över. Jag fick månadslön och vi turnerade i Finland och Europa och jag fick vara med på en Japanturné. Det var Beatleshysteri. Jobbet i Hanoi Rocks öppnade alla dörrar, det var genom det jag fick jobbet i Electric Boys, berättar Jolle Atlagic.
Han hade en liten annorlunda resa in i musiken hemma i Mönsterås än många andra.
– Elin Sigvardsson, Simon Mårtensson och de andra bodde i villor i Ljungnäs, medan jag kom från Industrigatan. Jag hade ingenting förutom mina drömmar.
Han framhåller Ulf ”Mini” Svensson, som idag heter Becker, som en stor inspirationskälla och framhåller, som så många andra, studion Zamba.
– Jag minns att när vi spelade in The Quills första singel lekte Elin på golvet i studion.
Men framför allt framhåller Jolle Atlagic en person, som han säger ”betydde allt” för honom under ungdomsåren: fritidsledaren Helga Thuresson.
– Jag var inte intresserad av sport, det var inte min grej och jag passade inte in nånstans. Så det blev att jag hängde på fritidsgården, ”Unkan” som den kallades. Alla som spelade i band hade replokal där. Jag stod utanför och tjatade och tjatade för att få komma in och vara med, men jag fick inte. En dag sa Helga till några som spelade: ”Nu har Jolle stått här jättelänge, låt honom vara med”. Hon fick banden att låta mig testa att spela trummor.
Det visade sig att Jolle, som gick i lågstadiet, eller kanske mellanstadiet, då hade en extrem fallenhet för att spela trummor.
– Jag hängde i kretsar av, vad ska vi säga, busiga kompisar och jag var väl lite av en outsider. Men allt det där försvann när jag började med musik.
Så Helga var din väg in i musiken?
– Helt och hållet. Hon var en hjälte. Helga ringde till min mamma och sa: ”Kom ner hit och titta på din son när han spelar trummor, det här brinner han för”.
Jolle Atlagic framhåller också Blomstermåla och Folkets hus där som en viktig faktor.
– Jag tror att det har påverkat musiklivet i kommunen väldigt mycket. Varje helg kunde man gå och se stora svenska artister, vi behövde inte åka tio mil för det, det mesta hände i Blomstermåla. Jag fick träffa John Norum och Hempo Hildén efter giggen. Det kan låta som en liten grej, men det är klart det var inspirerande och en drivkraft för en tonåring att få se och träffa sina idoler på hemmaplan, Det var inte svårt att gå till replokalen dagen efter om man säger så.
Mönsterås musikhistoria sträcker sig alltså från Carl Bobergs dagar via det dansbandsstinna 70-talet och in i nutid. Musikmänniskor som har satt och sätter avtryck både i Sverige och utomlands.
Owe Sigvardsson, som har en fot i både det gamla och det nya musik-Mönsterås, får konkludera vad det är som fött ”musikundret i Mönsterås”.
– När man tittar på alla de här namnen som du nämner, både från förr och nu, måste det vara i det närmaste unikt för en så liten ort. Det är så klart svårt att peka på en definitiv anledning, men jag tror att det handlar om att en generation föder nästa. Växer man upp där det finns musik präglas man av det redan som barn, det är en stor skillnad jämfört med om man växer upp i familjer utan musik. I Mönsterås har det alltid funnits massor av musik, överallt. Sedan tror jag det är naturligt att varje ny generation blir lite bättre än den gamla. De har haft mer tid och mer hjälp redan från början.
